Skrov

efter att ha låtit riggen sätta sig några dagar justerade jag åter in den och började förbereda för att sätta ribborna på skrovet.  Riggen hade satt sig någon millimeter på mitten, inget alarmerande, så efter en snabb justering var det bara att börja med mittribben och enkla laminerade innerstävar och sedan dags för de första ribborna på sidorna. De första ribborna och mittlisten brukar ta en evighet att justera in för inte att tala om stävarna som ju slutar ganska tvärt på denna kajak och därför tar viss tid att få till. När man sedan väl är igång med ribborna går det snabbt. Mina ribbor i Paulownia är ju lite smalare än vanligt, drygt 16 mm + not, men det går inte långsammare för det - visst det blir någon rad mer, men å andra sidan är det mycket enklare att styra upp en smalare list och jag tyckte faktisk det var en dröm att jobba med.  Det finns inga krafter i paulownia som får listerna att styra fel, och den relativt mjuka ved gör att det är enkelt att pressa ihop listerna. 

 halvvägs

Efter bara 3 kväller börjar skrovet ta form, och tillpasningen av listerne börjar nu kräva lite tid, -igen tycker jag Paulownian är bra - tapethyvlen äter sig villigt in i veden utan att kvister eller annat ställer till det, och de sista listerne är riktigt roliga att tilpassa och sätta.

nästan alla ribbor på plats

 Den riktigt låga aktern och relingslinien ställer till det lite då dessa gör att sista listen faktisk smalnar av och sedan blir bredare igen.

 sista listen tillpassat 

färdig!

 Då däcket är färdigribbat är det dags för ytterstäverne som jag laminerar i paulownialist nerhyvlat till ungefär 2 - 3 mm. 

ytterstäv fram

 ytterstäv bak

 Jag låter stäverne torka till nästa morgon och tillbringar den bättre delen av lördagen med att slipa - först med min bandslip korn 40, sedan med långbräda och vanligt sandpapper. Samma dag primer jag däcket och upptäcker till min förvåning att det går över 150 epoxi åt - är det så att paulownia är lite törstigare än gran? Samtidigt inser jag att det vackra vackra träarbetet som stod väldigt vackert som matslipat plötsligt ser väldigt flammigt ut när trädets lyster kommer fram. Jag börjar åter känna mig lite säkrare på att svart blir rätt.

 färdigslipat

 epoxi

 virkets struktur och lyster

 färdiga stävar

 På söndagen är det dags för glasfiber på utsidan. JAg bestämmer mig för att köra precis som jag brukar: 163 g/m2 glasfiber över hela och med dubbel väv under botten och nnog upp emot 7 - 8 dubbelt i stävarna, lite mindre där bak. Problemet är att den annars väldigt rediga mannen hos BeHåPe plast har försett mig med en burk svart pigmentpasta med ungefär 10 gram i, och jag väljer ändå att börja, så resultatet blir extremt plottrigt och färgen täcker knappt trädet. Inför andra och tredje lagret epoxi får jag ta hjälp av Björn Thomasson som tack och lov är hemma, bor runt hörnan och hade en stor burk svart pigment i pulverform i lager - fem minuttter fram och tillbaks på cykel och åter i verksatden breder jag på med ordentligt mycket svart i epoxin i hoppet att det skal täcka och det gör det! - Med pigment i pulverform kan det knappast skada att ta i mycket i dom sista lagren - styrkan ligger ju inne i väven och icke i täcklagren. Efter en lång dags slipande är det sedan dags för sista lagret och utsidan är klar. Status är att jag har använt mer epoxi än jag räknad med och jag börjar frukta för vart vikten slutar.

 Usch!!! va fult...

 bättre

 rättvänt

 Några dagar senare vänder jag rätt på skrovet, tittar lite på linjerna, plockar bort spantmallarne och börjar på de jobbigaste passen i hela byggandet - insidan skrov! Först ut är slipning för hand 40 - 80 - 120 och sedan prime med epoxi igen. - och denna gången går det ännu värre - 200 gram epoxi! undrar vad skrovet kommer väga...För att hålla formen medan laminatet är ensidigt gör jag avståndsbitar - en för varje spant - det ser ut av mycket men är väldigt snabbt gjort och det sparar en för mycket strul senare i bygget

 På insidan lägger jag den nya 110 grams twillväven jag hittade - förutom i den framtida sittbrunnen där jag använder 163grams väven som jag brukar - här vill jag nog ha full styrka. Jag har samtidigt fått tag i en rulle riktat kol av samma typ som Ulf Johansson använder och jag sätter några remsor på utsatta ställen där skrovet är bredast.

Idag var jag då ute efter andra och sista lagret epoxi på insidan och vägde skrovet. Det väger in på exakt 6000 gram vilket är något mindre än på min förra kajak - men kom ihåg att detta skrov har uppemot 15% större areal - då blir skillnaden påtaglig. (vi talar om det samlade areal - inte våt yta får jag precisera!!!) Jag har funderat lite vidare på vikten av den samlade kajaken och kommer nu långsamt fram till att en realistisk vikt nog kommer sluta på 11,5 kg.  - med ett skrov på 6000 gram får jag nog räkna med att däcket utan sarg, luckor och annat kommer väga 3500 gram = 9.500 gram. två kilo för allt annat verkar vara absolut minimum, och 12 kilo är nog inte heller omöjligt.  Jag måste dock säga att 12 kilo för en havsracer där jag inte har kompromissat med styrkan någonstans är acceptabelt. Min största besvikelse var sålunda också då jag stod med rodret från Smart Track i handen - visst systemet är bra, och mycket starkt, men vikten är inte i topp -480 gram för roder, roderhus och monteringsbeslag. - Bytar jag ut roderbladet sparar jag nog in 100 gram, beslaget kan jag slippa ner och spara 20 gram till, men va fan 480  gram - och då fattas fortfarande fotstöd, pedaler och linor / linkanaler. Förutom dessa små akademiska problem är jag än så länge nöjd. När jag står och tittar på kajakken förvånas jag dock över hur mycket volym det finns i förskeppet, men jag har nu heller aldrig ritat en kajak med så hög prismatisk koefficient.

Spanten uppe

Det blir inte mycket gjort nu dessa dagar. Mest jobb och sedan lite träning, men tid för bygge finns det ont om. Jag har dock fått spanten upp, och jag har låtit byggriggen sätta sig ( det brukar bli någon millimeter på mitten. Som det framgår av bilden blir kajakken riktigt lång. Jag fick förlänga riggen, och även bygga in över arbetsbänken.

 Jag hade redan sågat upp virket och fick i helgen tid att åka upp till min svärfar i Bromölla och planhyvla och fräsa feder och not i listen. Det blev väldigt lyckad och listerne har inte vridit sig det minsta.

Denna helg hoppas jag få börja på skrovet, men det finns en treåring som fyller år, så det blir nog inte det stora jag hinner med.

Ny Kajak på gång

Då är det redan dags igen.


Egentligen var jag väl inte sådär jätte byggsugen redan, och egentligen var jag väl nöjd med min nuvarande, men det var dock något som gnaggade. Jag började i hösten fundera på om jag skulle satsa lite på fart - och tänkte att det var roligt att rita en havsracer. -Och efter tre månaders jobb, trevande beslut och alldeles för många timmer fram för datorn är jag äntligen klar för byggstart.


Nya kajakken blir 616 cm lång och heter ione - igen efter de här grekiska Neriderne som det finns så gott om att jag har namn så det räcker för et femtital kajakker...

Anledningerne till den nya kajakken är flera. Jag började inse att jag nog inte blev riktig snabb i min turbåt, och då jag i år både vill satsa på vårt eget M24KC där det blir ett riktigt bra startfält i år och Orust Runt måste jag se vad det går att ta fram. Flera av mina paddelkompiser har dessutom satsat på riktigt smala surfski i år. Jag ritade faktisk också på en surfski i början, men insåg att det fortfarande var en kajak jag ville ha.  Först ritade jag en kortare och något smalare model, men insåg att jag med en längd på 616 cm fortfarande hade en kajak som var mer lättdriven i ALLA farter över 3 knop i förhållande till min turbåt. Jag jobbade länge med en rankare variant men upptäckte att det kostade halva sekundärstabiliteten att få båten 1 procent mer lättdriven och nöjde mig med detta resultat. Att jag vid 100 kg fick en vattenlinjebredd som påminde om de flesta surfskis (44,8 cm gäller vid 120 kg last - räkna gärna bort 2,4 cm vid 100 kg), och det faktum att jag i KAPER analysmodell i alla farter var lika snabb som flera inträdes surfski gjorde att det kändes bra att köra på den mindre ranka varianten.

som det framgår av skärmavbilden från bearboat så uppnår jag faktisk en lika stabil kajak som min nuvarande turbåt fast än den nya blir betydligt mer lättdriven i hög fart och är halvmetern längre.

En annan riktig bra anledning till att det är värt att bygga denna kajak är materialen jag vill bygga med den här gången.  Jag har i lång tid letat efter ett bättre material än gran, och tittade först på western red cedar som tyvärr inte var allt jag drömd om. Först och främst är det inte mycket lättare än gran, och det är betydligt dyrare, men växtsättet gör att det är svårt att hitta brädor med rak ådring, och vissa ( Björn Thomasson) har nämnt allergena problemer vid slipning. Balsa deremot verkasde vara alldeles för svagt för stripbygge - jag vet att en vis australisk kille har gjort det - men det delaminerer för lätt och med så pass tunn glasfiberlaminat som vi bygger med kommer en kajak med balsa som distansmaterial inte heller tåla tryckbelastninger - hålfastigheten är inte god även med två lager glasfiber. Till slut hittade jag Paulownia som med en densitet på 270 kg/m2 ligger en bra bit under granens 430 kg/m2 i medeldensitet och som samtidigt har en god del av styrkan kvar. Det är ett lövträ som gror i Kina och Japan. Det har planterats ut i Australien och är här populärt bland surfentusiaster. Först försökte jag beställa det från Australien och nya Zealand, men det blev för dyrt. Till slut upptäckte jag dock att det var tillgängligt i Bauhaus - i Tyskland - så Jag åkte ner och hämtade ett lass till mig själv och till Ulf Johansson. Virket är otroligt lätt, ganska vackert - ser ut som ljus ek och är helt kvistfritt. Enda problemet var längden 220 cm  så det blir en del snedlasker - men jag sågade upp virket direkt och jag knäckte inte en enda list då jag sågade.  


Utöver virket så har jag köpt glasfiber i twill i tunnare vikter än vanligt - jag kör fortfarande 160 g på utsidan av botten, men kör 110 g på insidan och 80 g under däck, medan översidan av däcket får samma 110 g som jag använder på insidan av skrovet. Samtidigt har jag hittat en lättare kolfiber som jag vill använda här och var på däcket. Firman som visat sig kunde leverera dessa mycket fina vävar i twill heter Carbix och jag måste säga att jag är helnöjd både med servicen och det levererade.


Kajaken blir högglans svart under botten och matt svart på däcket, med synliga kolfiberdetaljer och kolfiber på inskärningarna fram för sittbrunnen.


Jag satsar på att jag kann bygga en fullt stryktålig havskajak på runt 10 - 11 kg med dessa förbättringer. Det återstår att se.