Däck

Nu lär det vara en hel månad sedan jag gjort något av bloggen. Vad har hänt? - Jo en hel del, det bra det att när väl man har fått ihop en del bilder och så att det finns nått att visa, då börjar det bli ett projekt i sig att uppdatera bloggen , och då kommer en kväll i verkstaden före...


Faktisk gick jag direkt igång med däcket: Byggde snabbt ett underrede som skrovet passade på, sågade ut spantmallarne, monterade dom med silvertejp i skrovet och var väll igång med att ribba igen ett par dager efter att skrovet blev klart. Egentligen ingen märkvärdigt här. Jo kanske just i början: Jag har väldigt tvär rundning mellan skrov och däck och just här var det lite svårare än vanligt att få mina profilerade list att tura riktigt snyggt. Då paulownian var ganska mjuk, sågade jag inte bort ena federn på listan utan tryckte in den lite hårt och hoppades det gick. Vi får se... Utan tvekan det mest perfekt ribbade däck jag gjort hittills.

Då det hela börjar ta form tycker jag kanske vissa delar av fördäcket verkar lite platt och tråkigt, men särskilt akterdäcket som är helt platt kan synas lite väl brett just bakom sittbrunnen. Själva relingslinjen tycker jag däremot ser riktigt vass ut den här gången. Blir spännande att se hur den blir när jag sedan skall såga ut för infällningarna fram för sittbrunnen.

nog det bästa resultat hittills

Nöjd med ribbningen slipar jag snabbt hela däcket och är klar för pusselarbetet  (det roliga). Jag har på jobbet tryckt ut en mall för sittbrunnen och sargen, att såga efter. Sedan är det bara att börja ribba den stående delen av nedsänkningen av sargen. Denna gången kommer jag täcka det hela med kolfiber och behöver alltså inte tänka på att dölja endträet och det går mycket snabbare att ribba utan att skulle skära i gering här. Den liggande delen av nedsänkningen där emot kan ta lite tid att få till, och då jag är en otålig rackare fick jag istället slarva liiite - igen det hela täcks ju efteråt. - Den stående delen av sargen gick därefter på rutin - Det var söndag kväll och istället för att gå lägga mig gick jag direkt på att såga ut för infällningarna fram för sittbrunnen.  Först blev dom för korta och smala - det finns ju inte så mycket däck att skära i när man fortfarande har lite grönlandsstuk med lågt fördäck och sedan blir formen på utskärningen ganska annorlunda i förhållande till de andra kajakker jag sneglat på då jag har liten sittbrunn och kan gå mycket närmare på paddlaren med utskärningen. Dessutom är detta första gången jag gör sådana utskärningar och det kändes ingalunda rutinerat att börja på detta. Främst inte bara det att skära i det perfekta fördäcket, men sedan att få ribborna att passa och styra någorlunda rätt. Ärligt talat tyckte jag det var för djävligt - men efter några få ribbor gick det ganska lätt för sedan att bli ganska svårt att styra igen mot slutet, men med pyttelitet maskeringstejp gick det bra och resultatet blev jag nöjd med.

Jag var i farten i dessa dagar så dagen efter fixade jag att sänka ner båda luckorna fram och bak efter kvällsmaten fast än jag knappt sovit dagen innan - en snabbt beslut snabbt gjort och vad fan - blev det fel tänker jag ändå täcka allt med kolfiber efteråt...

Nur börjar man få en känsla av hur kajakken kommer se ut.

På tal om hur kajakken kommer se ut så har jag gjort några nya skisser i illustrator. Jag och Uffe har pratat en del om kajakker på sistone och vi hade väl både lite åsikter om vad som funkar och inte funkar. Uffe var lite inne på att maskering av infällningarna om jag skulle måla kajkken som jag tänkt från början kunde vara lite jobbigt, och då jag samtidigt så ett förslag från honom om att maskera rakt över däcket på olika ställen och sedan ha synligt kolfiber över däckets fulla bredd bestämde jag mig för att modifiera min ritning lite och se om det gick (då kan i också bättre fatta vad jag försökte beskriva).

Det blir ju lite mer kolfiber men jag giller det. Även den Vita som jag egentligen redan hade avfärdat jag ville ju ha en svart från början. Faktisk är jag uppe på tre möjligheter, där alla er blankt svart under botten och mattlackade i någon färgkombination på däcket med synliga kolfiberpartier: en där partierne mellan kolfiberpartierne är svartmålade, en vit och en där träet är synligt i mellan kolfiberpartierne. - Den senare är en variant som bygger på att träarbetet blev rätt så bra - samtidigt gillar jag inte riktigt färgen på trädet när det får epoxi, och jag överväger därför starkt att ge det samma svarta lutbehandling som jag gjort med ekgolven inne(!) - svart vet jag det blir - men om det blir snyggt eller om det funkar som effekt genom glasfiber och epoxi återstår att se - men det löser samtidigt ett annat problem: om jag vill ha synliga kolfiberpartier i däcket kan jag inte ha svart pigment i glasfiber och epoxi samtidigt, och hur gör jag då att kajakken är svart under lacken så repor syns mindre?  - jo väljer jag ändå att måla svart då är det ju perfekt med svart trä under glasfibern och under kolfibern.

Jag har de senaste dagarna haft en del tävlingar att lämna in på jobbet och därför dröjde det en del dagar innan jag åter kunde jobba med däcket och ge däcket en coating med epoxi och sedan ta tag i kolfiber och glasfiberarbetet. Då jag vet att det blir mycket meck med den nya bredrutiga kolfiber jag har hittat - särskilt i arbetet runt sittbrunnssargen - är jag väldigt noga med att drapera innan jag börjar dränka in allt i epoxi. Epoxiarbetet kommer ändå ta ungefär tre timmar!!! - Det visar sig att limmet som håller tråderne på plats i den inköpte kolfiber inte är designat att reagera så epoxin men däremot på värme - den lossnar runt 20 c och jag håller 19 c i garaget då jag blandade epoxin - och den är väldigt svår att få att följa däcket - och hur skall jag få den att gå runt sargen då? Jag springer in och ringer säljaren på Carbix som säger att det är vanligt att jobba med varmluftspsitol under arbetet och att det skulle underlätta mycket. Ganska riktigt är det mycket lätt att få det att smyga sig runt alla tvära slag och jag blir ganska nöjd. Jag är extra noga runt sargen  - inga luftbubblor under den här dyra dyra väven. Ett annat nytt experiment denna gången är att jag försöker få till en slätare yta och lägre laminatvikt genom att gnugga fast peelply på sina ställen av däcket.

Dagen efter - igår var det faktisk - fick jag dock en tråkig överraskning: på glasfiberpartierne har bitarna av peelply sugit upp alldeles för mycket epoxi och det syns strimmor av torra partier i glasfibern - inte så mycket att det nämnvärd kommer att ha försvagat laminatet - men dock så mycket att det inte går att hålla i trästruktur utan jag får senare måla med heltäckande. Än värre är att jag varit för slarvig på de stora ytorna med kolfiber och det bar blivit luftbubblor under flera av rutorna under kolfibern på fördäck - jag skulle gissa 70 - 80 riktigt stora rackare...

Det finns inte mycket att göra - jag kommer helt säkert inte att skära bort dom - då får jag lacka hela däcket -i stället skär jag små repor i varje bubbla och hoppas att tillräckligt med epoxi tar sig in för att styrka upp bubblorna lite och kommer funka hyfsad - men det blir många lager epoxi och mellanslipningar innan jag är nöjd. OCH det får bli lite fler uppdateringar av bloggen i fortsättningen...

Skrov

efter att ha låtit riggen sätta sig några dagar justerade jag åter in den och började förbereda för att sätta ribborna på skrovet.  Riggen hade satt sig någon millimeter på mitten, inget alarmerande, så efter en snabb justering var det bara att börja med mittribben och enkla laminerade innerstävar och sedan dags för de första ribborna på sidorna. De första ribborna och mittlisten brukar ta en evighet att justera in för inte att tala om stävarna som ju slutar ganska tvärt på denna kajak och därför tar viss tid att få till. När man sedan väl är igång med ribborna går det snabbt. Mina ribbor i Paulownia är ju lite smalare än vanligt, drygt 16 mm + not, men det går inte långsammare för det - visst det blir någon rad mer, men å andra sidan är det mycket enklare att styra upp en smalare list och jag tyckte faktisk det var en dröm att jobba med.  Det finns inga krafter i paulownia som får listerna att styra fel, och den relativt mjuka ved gör att det är enkelt att pressa ihop listerna. 

 halvvägs

Efter bara 3 kväller börjar skrovet ta form, och tillpasningen av listerne börjar nu kräva lite tid, -igen tycker jag Paulownian är bra - tapethyvlen äter sig villigt in i veden utan att kvister eller annat ställer till det, och de sista listerne är riktigt roliga att tilpassa och sätta.

nästan alla ribbor på plats

 Den riktigt låga aktern och relingslinien ställer till det lite då dessa gör att sista listen faktisk smalnar av och sedan blir bredare igen.

 sista listen tillpassat 

färdig!

 Då däcket är färdigribbat är det dags för ytterstäverne som jag laminerar i paulownialist nerhyvlat till ungefär 2 - 3 mm. 

ytterstäv fram

 ytterstäv bak

 Jag låter stäverne torka till nästa morgon och tillbringar den bättre delen av lördagen med att slipa - först med min bandslip korn 40, sedan med långbräda och vanligt sandpapper. Samma dag primer jag däcket och upptäcker till min förvåning att det går över 150 epoxi åt - är det så att paulownia är lite törstigare än gran? Samtidigt inser jag att det vackra vackra träarbetet som stod väldigt vackert som matslipat plötsligt ser väldigt flammigt ut när trädets lyster kommer fram. Jag börjar åter känna mig lite säkrare på att svart blir rätt.

 färdigslipat

 epoxi

 virkets struktur och lyster

 färdiga stävar

 På söndagen är det dags för glasfiber på utsidan. JAg bestämmer mig för att köra precis som jag brukar: 163 g/m2 glasfiber över hela och med dubbel väv under botten och nnog upp emot 7 - 8 dubbelt i stävarna, lite mindre där bak. Problemet är att den annars väldigt rediga mannen hos BeHåPe plast har försett mig med en burk svart pigmentpasta med ungefär 10 gram i, och jag väljer ändå att börja, så resultatet blir extremt plottrigt och färgen täcker knappt trädet. Inför andra och tredje lagret epoxi får jag ta hjälp av Björn Thomasson som tack och lov är hemma, bor runt hörnan och hade en stor burk svart pigment i pulverform i lager - fem minuttter fram och tillbaks på cykel och åter i verksatden breder jag på med ordentligt mycket svart i epoxin i hoppet att det skal täcka och det gör det! - Med pigment i pulverform kan det knappast skada att ta i mycket i dom sista lagren - styrkan ligger ju inne i väven och icke i täcklagren. Efter en lång dags slipande är det sedan dags för sista lagret och utsidan är klar. Status är att jag har använt mer epoxi än jag räknad med och jag börjar frukta för vart vikten slutar.

 Usch!!! va fult...

 bättre

 rättvänt

 Några dagar senare vänder jag rätt på skrovet, tittar lite på linjerna, plockar bort spantmallarne och börjar på de jobbigaste passen i hela byggandet - insidan skrov! Först ut är slipning för hand 40 - 80 - 120 och sedan prime med epoxi igen. - och denna gången går det ännu värre - 200 gram epoxi! undrar vad skrovet kommer väga...För att hålla formen medan laminatet är ensidigt gör jag avståndsbitar - en för varje spant - det ser ut av mycket men är väldigt snabbt gjort och det sparar en för mycket strul senare i bygget

 På insidan lägger jag den nya 110 grams twillväven jag hittade - förutom i den framtida sittbrunnen där jag använder 163grams väven som jag brukar - här vill jag nog ha full styrka. Jag har samtidigt fått tag i en rulle riktat kol av samma typ som Ulf Johansson använder och jag sätter några remsor på utsatta ställen där skrovet är bredast.

Idag var jag då ute efter andra och sista lagret epoxi på insidan och vägde skrovet. Det väger in på exakt 6000 gram vilket är något mindre än på min förra kajak - men kom ihåg att detta skrov har uppemot 15% större areal - då blir skillnaden påtaglig. (vi talar om det samlade areal - inte våt yta får jag precisera!!!) Jag har funderat lite vidare på vikten av den samlade kajaken och kommer nu långsamt fram till att en realistisk vikt nog kommer sluta på 11,5 kg.  - med ett skrov på 6000 gram får jag nog räkna med att däcket utan sarg, luckor och annat kommer väga 3500 gram = 9.500 gram. två kilo för allt annat verkar vara absolut minimum, och 12 kilo är nog inte heller omöjligt.  Jag måste dock säga att 12 kilo för en havsracer där jag inte har kompromissat med styrkan någonstans är acceptabelt. Min största besvikelse var sålunda också då jag stod med rodret från Smart Track i handen - visst systemet är bra, och mycket starkt, men vikten är inte i topp -480 gram för roder, roderhus och monteringsbeslag. - Bytar jag ut roderbladet sparar jag nog in 100 gram, beslaget kan jag slippa ner och spara 20 gram till, men va fan 480  gram - och då fattas fortfarande fotstöd, pedaler och linor / linkanaler. Förutom dessa små akademiska problem är jag än så länge nöjd. När jag står och tittar på kajakken förvånas jag dock över hur mycket volym det finns i förskeppet, men jag har nu heller aldrig ritat en kajak med så hög prismatisk koefficient.

Spanten uppe

Det blir inte mycket gjort nu dessa dagar. Mest jobb och sedan lite träning, men tid för bygge finns det ont om. Jag har dock fått spanten upp, och jag har låtit byggriggen sätta sig ( det brukar bli någon millimeter på mitten. Som det framgår av bilden blir kajakken riktigt lång. Jag fick förlänga riggen, och även bygga in över arbetsbänken.

 Jag hade redan sågat upp virket och fick i helgen tid att åka upp till min svärfar i Bromölla och planhyvla och fräsa feder och not i listen. Det blev väldigt lyckad och listerne har inte vridit sig det minsta.

Denna helg hoppas jag få börja på skrovet, men det finns en treåring som fyller år, så det blir nog inte det stora jag hinner med.

Ny Kajak på gång

Då är det redan dags igen.


Egentligen var jag väl inte sådär jätte byggsugen redan, och egentligen var jag väl nöjd med min nuvarande, men det var dock något som gnaggade. Jag började i hösten fundera på om jag skulle satsa lite på fart - och tänkte att det var roligt att rita en havsracer. -Och efter tre månaders jobb, trevande beslut och alldeles för många timmer fram för datorn är jag äntligen klar för byggstart.


Nya kajakken blir 616 cm lång och heter ione - igen efter de här grekiska Neriderne som det finns så gott om att jag har namn så det räcker för et femtital kajakker...

Anledningerne till den nya kajakken är flera. Jag började inse att jag nog inte blev riktig snabb i min turbåt, och då jag i år både vill satsa på vårt eget M24KC där det blir ett riktigt bra startfält i år och Orust Runt måste jag se vad det går att ta fram. Flera av mina paddelkompiser har dessutom satsat på riktigt smala surfski i år. Jag ritade faktisk också på en surfski i början, men insåg att det fortfarande var en kajak jag ville ha.  Först ritade jag en kortare och något smalare model, men insåg att jag med en längd på 616 cm fortfarande hade en kajak som var mer lättdriven i ALLA farter över 3 knop i förhållande till min turbåt. Jag jobbade länge med en rankare variant men upptäckte att det kostade halva sekundärstabiliteten att få båten 1 procent mer lättdriven och nöjde mig med detta resultat. Att jag vid 100 kg fick en vattenlinjebredd som påminde om de flesta surfskis (44,8 cm gäller vid 120 kg last - räkna gärna bort 2,4 cm vid 100 kg), och det faktum att jag i KAPER analysmodell i alla farter var lika snabb som flera inträdes surfski gjorde att det kändes bra att köra på den mindre ranka varianten.

som det framgår av skärmavbilden från bearboat så uppnår jag faktisk en lika stabil kajak som min nuvarande turbåt fast än den nya blir betydligt mer lättdriven i hög fart och är halvmetern längre.

En annan riktig bra anledning till att det är värt att bygga denna kajak är materialen jag vill bygga med den här gången.  Jag har i lång tid letat efter ett bättre material än gran, och tittade först på western red cedar som tyvärr inte var allt jag drömd om. Först och främst är det inte mycket lättare än gran, och det är betydligt dyrare, men växtsättet gör att det är svårt att hitta brädor med rak ådring, och vissa ( Björn Thomasson) har nämnt allergena problemer vid slipning. Balsa deremot verkasde vara alldeles för svagt för stripbygge - jag vet att en vis australisk kille har gjort det - men det delaminerer för lätt och med så pass tunn glasfiberlaminat som vi bygger med kommer en kajak med balsa som distansmaterial inte heller tåla tryckbelastninger - hålfastigheten är inte god även med två lager glasfiber. Till slut hittade jag Paulownia som med en densitet på 270 kg/m2 ligger en bra bit under granens 430 kg/m2 i medeldensitet och som samtidigt har en god del av styrkan kvar. Det är ett lövträ som gror i Kina och Japan. Det har planterats ut i Australien och är här populärt bland surfentusiaster. Först försökte jag beställa det från Australien och nya Zealand, men det blev för dyrt. Till slut upptäckte jag dock att det var tillgängligt i Bauhaus - i Tyskland - så Jag åkte ner och hämtade ett lass till mig själv och till Ulf Johansson. Virket är otroligt lätt, ganska vackert - ser ut som ljus ek och är helt kvistfritt. Enda problemet var längden 220 cm  så det blir en del snedlasker - men jag sågade upp virket direkt och jag knäckte inte en enda list då jag sågade.  


Utöver virket så har jag köpt glasfiber i twill i tunnare vikter än vanligt - jag kör fortfarande 160 g på utsidan av botten, men kör 110 g på insidan och 80 g under däck, medan översidan av däcket får samma 110 g som jag använder på insidan av skrovet. Samtidigt har jag hittat en lättare kolfiber som jag vill använda här och var på däcket. Firman som visat sig kunde leverera dessa mycket fina vävar i twill heter Carbix och jag måste säga att jag är helnöjd både med servicen och det levererade.


Kajaken blir högglans svart under botten och matt svart på däcket, med synliga kolfiberdetaljer och kolfiber på inskärningarna fram för sittbrunnen.


Jag satsar på att jag kann bygga en fullt stryktålig havskajak på runt 10 - 11 kg med dessa förbättringer. Det återstår att se.

Malmö 24 Hour Kayak Challenge 2011

Ulf och jag är nu klar med den inledande planering av 2011 års upplaga av M24KC och med ett halvår till tävlingen har vi skapat en blogg om tävlingen. www.m24kc.blogspot.com kommer som före året föregå via mail till antigen mig froeslee@gmail.com eller ulf på                 ulf@johanssonkajak.com. Förre året blev riktig lyckad, och vi hoppas det skal bli ännu bättre i år.

Orust Runt med Black Light

Paddlade Orust Runt före veckan. Med mig hade jag förutom en riktig dålig rygg min Pherusa Kajak med den nys ändrade sitsen och en nyinköpt GP af märket Black Light från Sara Wagner.  Jag hade inte paddlat med den för (eftersom jag hämtade den på vägen upp till Orust på fredagen, där jag träffade Johan från escape Outdoors på ett motorvägshak utan för Varberg och utväxlade varor (han var på väg till Skåne och jag till Bohuslän så det fick gå för sig på detta sättet. Fantastisk snygg paddel. 222 cm lång och med en vikt på 490 g. enligt http://blacklightpaddles.com/ -På den vågen hemma visade sig paddeln väga 520 g.

Årets Upplaga av Orust Runt bjöd på perfekt väder nästan utan vind, dock någon motström, nästan för mycket sol och en möjlighet till att få till en riktig bra tid. Själv kom jag på 10. plats med tiden 11 timmar och 3minutter för den 100 km långa tävlingen.

Tävlingen som arrangerades för andra året i rad av Leif Jägerbrand och Anders Karlsson började 08:00 på lördagen med 114 deltagare inklusive K2. Det var något farre än dom 213 anmälda, men ändå ett stort startfällt. Första halvtimmen gick nervöst i lite för högt tempo där alla försöker hitta sin egna rytm. Jag så hur proffsen från Reval Kayaks Team snabbt försvann i horisonten fram för mig tillsammans med de snabba surfskipaddlarna, medan jag själv befann mig i en lös grupp om 6 - 7 riktigt starka herrar i pensionsåldern. Det kändes som att jag akkutrat klarade hålla deras höga tempo, och jag fick stanna till flera gångar och forsöka rätta till min rygg. Det var smärtsamt och varje gång jag forsökte mixtra med liggunderlag och annat mjukt tappade jag hundratals meter och fick använda mycket kraft att komma i kap dom andra. Det var mest av psykologisk vikt då ingen i gruppen lå på våg utan bara av händelse paddlade tillsammans. Efter första dryga milen började det komma några enstaka paddlare bakifrån bland annat en riktigt stark kille med grönlandspaddel.  Då vi närmade os Nötesund vid Orusts Nordöstra hörn hade jag distanserad herrarna som gick in för fika och jagade nu istället killen med GP som körd om mig innan. Jag anade att vi hade flertallet paddlare bakom os, och jag gissade att vi låg bland dom ledande 15 - Jag paddlade på och körde så småningom om han, och lå nu ensam trött och svettig och malade på for första gången i helt eget tempo i kanske 15 km tills jag gick in vid strömmarna vid s. Munkeby där jag förvånades över att träffa på Anders Karlsson som just haft sin adrapaus och nu med förnyad energi paddlade på ordentligt. Själv hade jag inte rastat en ända gång, skulle kissa, var hungrig och törst och jag kunde absolut inte hänga med. Jag såg att han några hundra meter fram för mig hakade på två andra paddlare och jag bestämde mig att ligga bak dem och gick altså inte inn och rastade nu heller utan drack lite och tryckte i mig lite banan och risgrynsgröt och malde vidare i det låga vattnet runt bassholmen och Flatön. I det låga vattnet gick det långsamt även för killarna fram för mig och Efter 40 minutters paddling var det också slut med deras krafter och just ute Ellösefjorden var jag ikapp - och helt slut - Vi paddlade tillsammans alla fyra och eftersom vi snart upptäckte att alla var ungefär lika illa däran avtalade vi gemensam målgång. Någon mil senare gick vi i land på Vallerö med tiden 5:39:30. Det var Anders och jag, normannen Einar Eckholdt och Mats Lindgren från Kalmar. Det visade att vi hade landstigit som nummer 9-10-11-12 placeringarna som det visade sig att vi även skulle dela på efter dag två...

På Vallerö var det som före året oerhört trevligt. Roligt att se proffs, ambitiöse amatörer och fikapaddlare ha ett så bra gemenskap och ha så mycket att prata om. Vi satt på stranden åt och drack öl och såg hur folk kom in under dagen. Jag så både Björn Thomasson och Peter Weyvadt, kompisar hemifrån, komma in ganska kort tid efter jag själv. Gav också lite självförtroende då jag så närmsta kille med GP komma in nästan 20 minutter senare än jag.

Efter en lång dag med socialt umgänge tvang jag mig att gå sova runt 23:00.

Nästa morgon var det fri start fast dom flesta valde att börja paddla på hela klockslag och många var väl rädda att inte hinna fram i tid för största gruppen började paddla kl. 07:00 - Något som aldrig hade hänt på tur med Malmö Kanot Klubb. Själv började jag kl. 08:00 samtidigt som Norrmannen från dagen innan och Björn Thomasson - Anders skulle börja lite senare och Mats Lindgren hade jag inte set.

Idag var Normannen förvånande stark och efter bara några km över fjärden inså jag att jag inte kunde hålla hanns tempo - och han var snabbt flera km fram för mig. Björn såg jag icke mera av för efter målgången. Jag kände mig trött redan efter en mil, men hade hela tiden Norrmannen fram för mig , alldeles synlig eftersom han var klädd i signalorange och hans wingpaddel var målad i samma färg. Jag insåg att jag aldrig skulle kunde hämta honom utan fick hoppas på att hans kulle gå in för fika eller tröttna - fast det hände aldrig. jag kände att tempot var högt och gissade att Anders som inte hade norsk morrot fram för sig nog inte skulle vara benägen att paddla lika snabbt, medan Mats från Kalmar nog skulle paddla snabbare - det skulle altså om ingen annan började lägga sig i räcka till en 11.plats till mig och Normannen på 10. och Mats på 9.  Vi låg alla ensamma och malade den här dagen - fast vi körde om många av dom som startade kl 07:00 och 07:30 - efter 2 timmar gick jag om Peter Weyvadt som hade börjat en halvtimme tidigare, vi växlade lite ord, men jag hade blivit envis och fortsatte med Norrmannen där framme... 

Efer att ha paddlat utan paus fram till Svanesund får jag öga på Mats just fram för mig - han måste ha gått söder om Björnholmen och passerad mig där - han hade i allafall påbörjat sin paddling 2 minutter senare än mig och låg nu bredvid med två minutters försprång. Han jagade också Norrmannen som en galning men skulle ju bara vare under två minuter efter för att vinna. Jag var nu så hungrig att jag fick stanna och äta lite och ansåg det helt omöjligt att komma i kapp.  På sista milen drog jag dock på med allt jag hade och hämtade Mats, paddlade om honom så småningom då vi gick in i fjorden vid Ljungskile - nu var jag nära norrmannen också och då jag hör Mats utbryta "vi ligger fan och snittar 10 km i timmen nu"  beslutter jag att ge ett sista forsök. Med målskylten inom synhåll kör jag om Norrmannen som inte har tillräckligt med moment att hänga på och efter 5 mils ensampaddling går vi i mål jag 10 sekunder för han. Någon minut senare kommer Mats in, och slår oss andra eftersom han började två minutter sen.

Forutom att vara klart snabbast med GP lyckades jag även ta placeringer från erfarne wingpaddlare och med tanke på att palcering 1.-7. togs av både proffs och snabba surfskipaddlare så tycker jag att jag kan vara nöjd. Jag är nog inte den enda som var nöjd - dom flesta fullföljde och många hade tider som var riktigt bra. Årets upplaga av Orust runt blev mera tävling och mindre fika än före året - men vad gör det - vi hade fika och roligt i timmarna efter målgången trötta och nöjda.

Jag får dessutom säga att jag är helnöjd med både min egen Kajak som visst sig fullt duglig och snabb, men särskilt för min nya Black Light paddel som visserligen är väldigt dyr - men samtidigt visade sig vara väldigt snabb och lättpaddlat -jag fick bara lite småblåsor mitt i handen (!) annars kändes det bra. De väldigt tunna bladen med rundade ändor drog ingen luft i vattnet och den låga vikten verkar också haft inflytande på hur lite axelont jag hade - inga smärtor alls.